In
English!
Det finns otaliga teorier inom samhällsvetenskap och psykologi. I livet är endast triviala saker, t.ex. att vi dör inom ungefär 140 år, förutsägbara. En teori om livet som har något slags förutsägelsestyrka är alltså nödvändigtsvis en teori inte om livet i allmänhet utan speciellt om stereotypt, stelbent och oflexibelt leverne. Livet blir oflexibelt som en konsekvens av att ha internaliserat livets problem i form av fördomar. En kommande bilaga ger en beskrivning av fördomsbegreppet i enlighet med min favoritbegreppsapparat.
Jag hävdar att de flesta sådana teorier är dogmatiska i den meningen att de innehåller dolda antaganden om internaliseringar. Dessa är ofta förväxlingar mellan vad som är naturligt i livet och vad som bara råkar vara statistiskt normalt, d.v.s. majoritetsmissförstånd. Några av konsekvenserna av dessa dolda antaganden är att teorierna är mer eller mindre skadliga, sopar under mattan diverse former av förtryck och fungerar ideologiskt som en förevändning för att slippa agera oskadligt och/eller konstruktivt. Ett agerande är oskadligt om andra ur detta agerande omöjligen kan hitta förevändningar för att själv slippa agera oskadligt. Det tar ofta emot att agera oskadligt och/eller konstruktivt eftersom sådant agerande tenderar att väcka upp minnen av traumatiserad mental smärta.
Teorier (med någon form av förutsägelsestyrka) är oanvändbara som vägledning till oskadligt och/eller konstruktivt agerande eftersom dessa just handlar om oflexibelt leverne. Oskadligt och/eller konstruktivt agerande har sitt ursprung i ursprungsvisdomen, något som var och en är till fullo i besittning av. Den är dock oftast som en nödlösning placerad i glömskans gömma. Den oskadliga och/eller konstruktiva användingen av dogmatiska teorier är som intellektuella övningsuppgifter i avdogmatisering.
Det vore poänglöst att ta avstånd från en teori som man tycker är dålig. De skulle nämligen dyka upp igen som "spöken" i en eller annan form i och med att folk tenderar att fortsätta att omedvetet vara anhängare till den förkastade teorin och/eller dess motsats. Den rättmätiga platsen för teorier om livet är i graven, i tacksamt minne bevarad. Vägen till graven går via avdogmatisering, inte via avståndstagande.
Avdogmatiseringsmetoden går att formulera i vilken begreppsapparat som helst. Detta sker genom att avdogmatisera den begreppsapparat som man önskar använda i stället. Den enda fördelen med min egen favoritbegreppsapparat är att den är nästan(*) odogmatisk redan från början. Dess avgörande nackdel är att den är (delvis) ny. Den kan pensioneras, vilket vore en fördel, så fort jag eller någon annan hunnit använda avdogmatiseringsmetoden på någon mer välkänd teori eller ideologi, t.ex. psykoanalys, social interaktionism, liberalism, liberalkonservatism eller socialdemokratism.
(*) Dess enda återstående barnsjukdom är att jag än så länge hävdar att jag ibland behärskar avdogmatiseringsmetoden.
Det är givetvis enbart negativt att ha denna totalitära barnsjukdom och jag jobbar medvetet på att eliminera även denna. Det är väl otroligt att jag helt och hållet skulle gå i land med den uppgiften, men det bör vara möjligt att göra avsevärda framsteg och jag har väl redan gjort det i viss utsträckning.
Om jag lyckas bra med den viktiga uppgiften, kommer jag både att vara bra på att använda metoden samtidigt som jag aldrig hävdar att jag behärskar den. (Här uppenbarar sig naturligt frågan om varför jag i all'sin'da'r hävdar att jag ibland behärskar avdogmatiseringsmetoden då jag ändock vet om att detta är en barnsjukdom. Svaret är att falsk blygsamhet inte ligger för mig och att det strängt taget vore oärligt att sopa barnsjukdomen under mattan.)
* * * SLUT * * *