In
English!
Min första forskningskarriär var i kvantkemi. År 1988 försvarade jag framgångsrikt min avhandling för teknologie doktorsgrad. Avhandlingen betraktades som bra och flera inflytelserika personer skrev fantastiska rekommendationsbrev för mig. Med detta erhöll jag tre stipendier för postdoktorala studier utomlands: Frankrike, Israel och Storbritannien. Dock var jag under detta personhistoriska skede dålig vad gäller att i samarbete bedriva självständig forskning. På det sättet uträttade jag föga, rent ut sagt uselt.
Jag mådde dåligt av detta. I detta tillstånd anknöt jag symbiotiskt till något som för mig fungerade som (Se Thomas' teorem!) en icke-religiös informell sekt eller sektliknande miljö. Under ett kritiskt skede av akut sektberoende 1999, misslyckades jag att lita på min egen verklighetsförankring och jag undvek/misslyckades att i tillräcklig utsträckning inhämta synpunkter från människor utanför den sektliknande miljön. När det lugnat ner sig, hade jag en ökad sårbarhet i kropp, nervsystem och hjärna. Efter kroniskt och akut sektberoende, är jag sedan ungefär 2005 i hög utsträckning autonom i förhållande till den sektliknande miljön. Som biprodukt har jag förvärvat material från ett förstapersonsperspektiv för aktionsforskning (som deltagande observatör eller observerande deltagare) om sekter och kotterier. Numera samarbetar jag emellanåt med den sektlikande miljön utan risk för sektberoende.
I början av 90-talet fick jag vissa impulser från ledaren för sekten elller den sektliknande miljön vad gäller något som hon kallade "primärtänkande" och "ovillkorligt tänkande". Under min postdoktorvistelse i Jerusalem 1991-92, avvek jag mycket kraftigt från min forskningsplan och jag skriv ett 43-sidigt manuskript om vad som jag senare kom att kalla "avdogmatiseringsmetoden". (För att vara noga bröt jag inte mot föreskrifterna för stipendiet eftersom dess syfte var att bereda forskare möjlighet att lära känna Israels forna och moderna arv inom kultur, vetenskaplig forskning och statskonst.)
Mycket kortfattat är avdogmatisering en form av intellektuell aikido. Istället för att påstå att en teori är fel, identifierar man vilka fördomar man ska ha förvärvad för att bete sig på det enkelspåriga sätt som teorin beskriver eller förutsäger. På detta sätt blir det möjligt placera teorin på sin rättmätiga plats: i graven i tacksamt minne bevarad. Nyligen har jag blivit intervjuad om avdogmatisering.
När jag kom tillbaks till Uppsala under en period 1992 sände jag en resumé till ett antal institutioner vid Uppsala universitet. På Sociologen fick jag kontakt med tre forskare och i januari 1993 gav jag en seminarium om manuskriptet. Från en professor i religionsfilosofi fick jag bakläxa och anmodades skaffa mig en grundlig skolning i filosofi och vetenskapsteori. Han karaktäriserade mig som en "glad amatör men med vissa förtjänster". Sedan dess har en stor del av min aktivitet bestått i denna skolning.
Efter min återkomst till Sverige i 1995 inledde jag och prof. Tom Burns på Sociologen ett samarbete om den sociala konstruktionen av medvetande. Detta presenterade jag på Tucson 1996 - en vetenskaplig konferens i Arizona om medvetande som arrangeras varannat år. Jag åkte även på en sociocyberniskt konferens i Bukarest samma år. Vi fick en dubbelartikel publicerad 1998 i Journal of Consciousness Studies.
Sedan dess har jag knappast bedrivit vetenskaplig forskning, men jag har samlat på en oerhörd mängd pekare till artiklar och böcker att läsa.
Den nyss nämnda avdogmatiseringsmetoden är en ny metod, åtminstone delvis. Det förefaller mig att det endast ett handful gånger per århundrande är tillåtet att introducera en ny metod i samhällsvetenskaper, psychology etc.. Jag börjar bli redo för att på allvar dels introducera avdogmatiseringsmetoden; dels tillämpa den på ett eller flera teorier.
Som tillämpning ligger det nära till hands för mig att ta itu med är teorierna om autismspektrumet. Redan 1997 lade jag ut på min vebbplats resumén till en framtida världsledande artikel om detta. Ganska nyligen, 2007, publicerades en artikel "Intensivvärldssyndromet - en alternativ hypotes om autism" av Makram m.fl.. Eftersom denna artikel börjar att nosa på den verkliga orsaken bakom autismspektrumtillstånd fungerar dess publicering som en impuls för mig att sätta igång detta sedan länge vilande projekt.
Jag gör för närvarande framsteg vad gäller förmågan att prioritera. Jag har för avsikt att så småningom förvärva auktoriteten att introducera nyss nämnda avdogmatiseringsmetod. Ett sätt att göra detta är att mycket ingående avhandla en föregångare. I mitt hembibliotekt samlar jag böcker av Roy Bhaskar, men jag har ännu knappast öppnat dem. Hans arbeten kan vara ett forskningsobjekt när jag enligt mina planer om ett par år inleder forskarutbildning 2.
Thomas' teorem: I socialogi/socialpsykologi, i synnerhet symbolisk interaktionism, förekommer Thomas' teorem: "Om människor definierar situationer som verkliga blir de verkliga till sina konsekvenser". [Tillbaks]
Definition av sekt: En ungefärlig arbetsdefinition på en "sekt" är en kollektivautistisk rörelse eller social miljö som är eller upplevs som farlig att lämna eller att gå emot öppna, underförstådda och ibland även inbillade krav eller förväntningar. [Tillbaks]
Jag var tidigt ute vad gäller att använda och utveckla datoriserad IT. Under 1978-87 ledde jag datoriseringen av Klin.kem.lab. på Falu lasarett. Under första halvan av 80-talet vägledde jag så gott som hela kemlabspersonalen till datormognad. Sedan 1985 har jag använt Internet.
Jag påbörjade min forskarutbildning i kvantkemi år 1983 efter att på knappt fyra år ha slutfört min civilingenjörsutbildning i teknisk fysik vid Uppsala universitet. Däremellan arbetade jag ett läsår som lärare i matematik, fysik och naturkunskap vid Falu gymnasium.
Som forskarstuderande och senare, vidareutvecklade jag ett ramverk för resonansteorin som kallas komplexskalningsmetoden. Redan som doktorand inledde jag ndra samarbete med forskare i utlandet. Bl.a. vistades jag under flera perioder i Israel.
Sedan jag 1988 doktorerat har jag varit postdoktoral forskare på flera ställen i utlandet - i Frankrike, Israel och senast om myonspinrelaxation i Storbritannien, som stipendiat inom ett av EU-kommissionens forskningsramverk.
I början av 90-talet började jag på allvar att intressera mig för samhällsvetenskap, psykologi, neuropsykiatri, pedagogik m.m.. Jag utvecklade en i mitt tycke inovativ och lovande metod för avdogmatisering för i syfte att utforska "giltigheten" av något teori inom dessa områden. Med citationstecknen i föregående mening åsyftas att man utforskar vilka livstillkrångligar man skall ha internaliserat för att den studerade teorin skall bli giltig, d.s.v. för att man skall bete sig på det enkelspåriga sätt som beskrivs eller förutsägs i teorin.
Ganska snart fick jag kontakt med flera etablerade forskare såväl i Sverige som i utlandet. I början av 1998 publicerade jag tillsammans med prof. Tom Burns vid Sociologen en dubbelartikel om den sociala konstruktionen av medvetande i en vetenskaplig tidskrift. (Mycket praktiskt för mig själv under en period var Sociologiska institutionen inhyst i samma byggnad som kvantkemin.) Vi hörde till pionjärerna vad gäller att föra in ett socio-kulturellt perspektiv i den senaste vågen av medvetandestudier som kom i början av 90-talet.
Ett av mina vilande projekt är att skaffa mig formell pedagogisk kompetens som gymnasielärare i matematik och fysik. Under min första termin på lärarutbildningen 1998 stötte jag på en hel del dogmatik. Därmed kom ytterligare ett forskningsprojekt på min dagordning bl.a. om "lärarskråets" uppkomst och ontologiska status. Det visade sig att flera av mina metodiklärare enligt min mening var metodfixerade och nästan helt och hållet hade gömt undan sin ursprungsvisdom vad gäller förhållningssättet till elever.
Det finns en ganska stor vilja att "modernisera" skolan eller på andra sätt komma till rätta med dess problem, men huvudfåran inom lärarkåren verkar underförstått tycka att läraryrket fortfarande ska finnas kvar om säg tio tusen år.
Detta är en mer eller mindre destruktiv inställning. När jag under första halvan av 90-talet utarbetade min avdogmatiseringsmetod inom samhällsvetenskap, psykologi, pedagogik etc., kom jag fram till ett nödvändigt metafysiskt krav för en verksamhet eller teori el.dyl. är oskadlig: För att något skall vara oskadligt är det nödvändigt att det innehåller grobara frön till sin avveckling.
Lärarkåren bör medvetet arbeta i riktning mot sin avveckling. Det är en naturlig mänsklig aktivitet att lära ut det man lärt sig eller på annat sätt kan. Att lära ut pedagiska element borde ingå som en inbyggd beståndsdel i varje kurs- och läroplan från första början. Ner med yrkeshemligheterna!
Jag har stort intresse för och har en singulär fallenhet för pedagogiskt arbete med barn och ungdomar. Detta har bl.a. vidareutvecklat genom att varje sommar fr.o.m. 1991 ha arbetat på barn- och ungdomskolonier. Under den "klassiska epoken"(**) arbetade jag som gymnasielärare i matematik och fysik vid Falu gymnasium. Det var läsåret 1982-83.
(**) Med den "klassiska epoken" åsyftas tiden före det att jag började utarbeta avdogmatiseringsmetoden, d.v.s. före 1990. [Tillbaks]